Läsningens akausala synkronicitet

En god vän jag var ute med här om kvällen berättade om en terapeut som hade som metod att, när samtalet gick i stå, resa sig ur stolen gå fram till bokhyllan och ta fram godtycklig bok, slå upp den på måfå för att läsa ett stycke och sedan fråga sin klient ”vad säger du om det här?” Och det fungerade alltid. Klienten hade alltid någonting att relatera till textstycket, alltid triggade det någonting.

Inom hermeneutiken sägs det självklara att vi alltid nalkas alltid en text utifrån vår förförståelse och att vi förstår texten utifrån den. Vår förståelse blir därefter förförståelse vid vår nästa konfrontation med texten ifråga. Däri består den hermeneutiska cirkeln.

Begreppet förförståelse kan uppfattas i snävare eller vidare bemärkelse. När den  hermeneutiska cirkeln tillämpas av analytiska filosofer är det (förstås) i snäv bemärkelse. De talar om att förförståelsen handlar om vad läsaren föreställer sig att just denna text ska handla om. Och de tillämpar den på text. (Kanske därför filosofer som Jaques Derrida finner sig nödgade fastslå att allt är text.)

Visst kan tillämpa den så, men det blir betydligt mer intressant att tillämpa den i vid bemärkelse. Då handlar den om hela den erfarenhets- och kunskapsmässiga bakgrund vi har: Det vi i nuet möter förstår vi motbakgrund av vad vi tidigare mött. Text i traditionell bemärkelse eller inte.

Föregående litteraturinlägg orsakades av att jag som så många gånger tidigare läste P-O Enquist. Och nu läste jag nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Efter att ha läst Enquist har jag inga särskilda skäl att förvänta mig något särskilt av Vargas Llosa. Jag har inte någon specifik förförståelse av just den texten att närma mig utifrån. Däremot har mitt medvetande och min tankeverksamhet ett fokus: ödet.

Ricardo förälskar sig i mycket unga år i den litet mystiskt undanglidande flickan Lily, som han själv uttrycker det: som en mångalen kalv...

Den stygga flickan Lily försvinner ur hans liv men återkommer om och om igen. Varje gång finner han sig lika passionerat och patetiskt förälskad och försöker förmå henne att lämna den man hon för tillfället är tillsammans med för att leva med honom. Genom de återkommande mötena med Lily - som under historiens gång antar ett antal olika namn och identiteter - dras Ricardo in i olika mer eller mindre dramatiska historier och får sitt annars stillsamma och förutsägbara liv kullkastat.

Det är inte för mycket sagt att kalla Lily för Ricardos öde. Ett öde som likt den enqusitska pannlampan kastar ömsom ljus ömsom mörker på hans levnadsstig. Och Ricardo omfamnar mestadels sitt öde. Emellanåt förbannar han det, men aldrig så att läsaren riktigt tror på det.

Historien börjar 1950 tar sig genom resten 1900-talet och utspelar sig mestadels i Europa. Omvälvningar i det politiska och kulturella klimatet utgör bakgrund som ger färg och realism åt den. I början tyckte jag att berättarstilen var litet för torr för en historia som verkade handla om förtärande passion, men efter bara några tiotal sidor hade jag kapitulerat och tog vara på varje tänkbar stund att få ta till mig ytterligare några av bokens 325 sidor.

Ja, det blir faktiskt ytterligare en bladvändning, för ett fåtal rader på sidan 326 där Den stygga flickan får allra sista ordet: och genom detta författarens genidrag kastas inte bara nytt ljus över den nu avslutade historien, utan själva förståelsen av den förflyttas till ett annat plan. Det är faktiskt så att man flämtar till och undslipper sig ett skratt av förbluffning!

Hur elegant tydliggör inte Vargas Llosa innebörden av den hermeneutiska cirkeln, samtidigt som han visar att den är en spiral. Jag har tagit mig varvet runt, men befinner mig ändå på en helt annan punkt! Skulle jag läsa boken en gång till, vilket jag inte tror att jag kommer att göra, blir det med helt nya ögon- eftersom jag redan känner till det konstaterande flickans slutreplik utgör.

Jag läste den med fokus på ödet. och människans sätt att förhålla sig till denna sin pannlampa. Slutkommentaren flyttar fokus till författandets villkor, till livets förvandling och berättelsens transcendens. Naturligtvis gör sig nu en avhandling från 1994 påmind. Dess bärande idé håller. Den var tyvärr litet för mäktig för sin författare och den livsfas han för tillfället befann sig i. Därför kom den mest att gå runt ämnet som som kring het gröt, uttalande ett mantra bestående av ett antal insikter i tingens och livets sammanhang, löst sammanhållna av avhandlingens tema.

Jag kommer på något vis att associera till en av Lars Winnerbäcks inte allra bästa:

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan va' så förfärligt. Det kan va' så bra..."

Tycker mig - på mer än ett sätt kunna identifiera mig med sången (som naturligtvis - med dagens förförståelse -  på sitt sätt handlar om ödet). Hur mycket förstånd förskingrades inte under de där nätterna på 90-talet? Ja, säkert under många dagar, också. Så var det. Ingen ordning på avhandlingsskrivandet och ingen ordning på livet. Helt förfärligt och helt fantastiskt och ovärderligt!

Men - undrar kanske vän av ordning - vad med akausal synkronicitet? Min svenskalärare på gymnasiet lärde mig en gång i tiden att brödtexten aldrig får syfta direkt tillbaka på rubriken. Han är nog död nu, så jag tog mig som synes friheten. Den akausala synkroniciteten finner sin förklaring just i den hermeneutiska cirkelns eviga kretslopp mellan förförståelse och förståelse... Och då har vi avlägsnat tillämpningen långt från begränsningen till text. Eller så har vi sagt: Allt är text.