När vi i den politiska diskursen talar om välfärd associerar vi vanligtvis till begreppet välfärdssamhälle och avser då ett omfattande och gemensamt system som regleras av vissa överenskomna fördelningsprinciper. När jag lägger en krona i välfärdspotten är jag inte säker på att just jag kommer att få del av de resurser min krona skapar. Det kan vara någon helt annan, för mig helt okänd, person som åtnjuter värdet av denna min erlagda krona. Däremot är jag trygg att veta att för den händelse jag skulle behöva exempelvis sjukvård, kommer jag att få utdelning för min krona och troligen betydligt mer därtill.
Eget sparande kan förvisso vara omfattande (om än i en annan bemärkelse av det ordet) men det är inte gemensamt, och utnyttjandet av de aggregerade tillgångarna regleras inte av några överenskomna fördelningsprinciper. KD:s bruk av begreppet välfärd saknar således fullkomligt de aspekter av gemensamhet och fördelning vi vanligtvis lägger in i det. Vad affischen säger är därmed inget mer än det högst triviala: "Eget sparande är ett sätt att öka sina tillgångar." Att man gör en sådan urvattnande betydelseförskjutning förtiger man naturligtvis!
KD har i sin valpropaganda bestått oss med är ingenting annat än ett strålande exempel på det som i George Orwells dystopiska roman 1984 kallas nyspråk. KD söker, i likhet med hela Alliansen, köpa våra röster med mera pengar i våra fickor. Att det är en ideologiskt betingad nedrustning av den gemensamma välfärden som genererar köpeskillingen maskerar man genom att i det tysta omdefiniera begreppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar